plaza Sotomayor!
Igår landade vi i Santiago de Chile. Det var nästan surrealistiskt att ena dagen befinna sig i ett dassfärgat Lund till att andra dagen hänfört kika ut genom bussfönstret på väg till Valpo. Valpo, eller Valparaíso som det egentligen heter, är alltså staden vi just nu bor i, där skolan ligger och något av vår fasta punkt under resan. Igår gick vi runt lite och David sa hänfört wow lite varstans. Det är svårt att beskriva den där färgpaletten av hus, alla staplade på varann längs med kullarna och horisonten där havet möter himlen. Att komm
a hit igen var som att komma hem. Eftersom jag gick frilanslinjen i höst så bodde jag i Valpo hela hösten och det är nog det bästa jag någonsin gjort. Det är bohemnissar överallt, gatukonst och graffiti i varje hörn och empanadasdoft* i näsan. För att inte glömma havsbrisen och de små söta perros de calle, gatuhundarna som följer ens steg, Valpos motsvarighet till gubbarna på ljugarebänken. Jag har saknat Valpo.
Igår var det någotslags jippo på Plaza Sotomayor strax nedanför skolan och det spelades cebolla**, höfter vickades på scen och det chilenska folket gäspade trött i väntan på det stora folklorebandet Los Jaivas. Vi stod ut i ett par timmar med diverse skönhetstävlingar, falsksjungande lokalkändisar och urtvättade skämt från konferencieren som inte riktigt höll stämningen. Glömde jag nämna rundgångarna? Men så stannade vi inte heller till Los Jaivas konserten, så vi missade nog the happening som alla väntade på. Det var synd för jag gillar verkligen folklore och Los Jaivas är den bra sortens! Det kommer nog fler gånger.
David bloggar för rockfoto nu. Sen ska vi planera, handla och kanske eventuellt hinna se lite av Valpo. Jag är sjukt jetlagged, David påstår att han inte är det. Orättvist! På återseende!
*empanadas är piroger med köttfärs, russin, lök, oliver och kokt ägg.**cebolla är direkt översatt ”lök”, musik att gråta till, oftast halvmesiga ballader om att hitta varandra igen.
