Som vi har gått…

..liftat och åkt taxi, bil, buss, båt och tåg. Rakt igenom världens längsta land. Ganska uppfinningsrikt skulle jag vilja säga. Sug på den Doktor Alban! Inga 10 små moppepojkar här inte.

Vi kom fram i Valparaíso i förrgår kväll efter en 27 timmar lång bussresa från Iquique (ganska svårt att stava rätt). En resa fylld med ingenting. Jodå, någonting var det väl. Mest musiklyssnande från min sida. Ända tills batterierna tog slut från min pappas mp3spelare. MEN!!! Så hände det som ingen trodde skulle hända. De sätter på en ”Best of VS” -filmer. Det förhöjde intrycket av resan en aning.
Första filmen var Alien VS Predator dubbad på spanska. Man kan väl säga att det inte gjorde så mycket för det är inte direkt manuset och dialogen som är filmens starka sida. Fast, vad har filmen för stark sida? Den har nog ingen alls när jag tänker efter… men det var en och en halv timme frän action.
Andra filmen kan ha varit höjdpunkten. Boa VS Phyton hade allt man kunde förvänta sig. Fräna vapen, två bamseormar, en romans, nakna tjejer, några tjuvjägare, bovar, och såklart klyschiga kommentarer staplade på varandra som det vore världens högsta pannkakstårta utan slut. Filmen var verkligen underhållande på sitt sätt och man skrattade till ganska många gånger. Jag undrar vad filmmakarna ville ha för reaktioner på den filmen.
Och den sista filmen var såklart… Freddy VS Jason Där Jason tillslut blir nedsövd av några ungdommar och fightas med Freddy i sömnen.

Jag hade sett två av filmerna tidigare och hade antagligen lovat mig själv att aldrig se dem igen efteråt men nu har jag sett dem för andra gången. Aldrig mer!

Nog om bussresan, kort och gått så kan man säga att den var lång och tråkig. Det är skönt att slippa sånna resor framöver. Jag satt hela dagen igår och redigerade bilder, det gör jag även idag. Men nu tog jag mig en paus och bloggar lite. Jag tänkte bjuda på lite bilder lite senare så sit tight.

Iquiqe

Yes yes yo. Nu sitter jag och bloggar fran ett varmt Iquiqe. Efter allt gardagens jobb sa slappade jag och Camila lite pa stranden. Vi behover det tror jag. Vi pratade om att vi egentligen inte har haft en enda ledig dag sedan vi reste.

Har i Iquiqe har vi besokt tva kyrkor. vet inte ifall jag kan avsloja sa mycket mer men det var ganska maffigt idag i en stor katedral. Jag gillar stamningen i kyrkor, den blir sa ihopslutande pa nagot satt. Frant!

Om fyra och en halv timma sitter jag och Camila pa en buss pavag hem till Valparaiso. 24 timmar ska den ta. Jag tror vi ska fixa den resan ocksa. Men forst ska vi handla lite resesnacks. yeay!

Snart ar det slut.

Om tva timmar sa aker jag och cama till Iquique. Vi har alltsa bara en region kvar har i norr. Sa snart ar vi tillbaka i Valparaiso. Det kanns bra.  Samtidigt nar man tanker pa vilken resa vi har gjort sa ar det svart att forsta nar man kollar  pa  en karta over Chile att vi verkligen har rest  fran  Punta Arenas  till Arica.  Det ar  helt sjukt egentligen.  Vem kommer pa en san har idé? Jo Camila kommer pa en san idé. Galet.

Nu ska jag ata lite mat. Vi ar hos Camilas slakt som ar jattesnalla. Vi har blivit bemotta av alla mojliga rara manniskor har. Det ar kul. Och jag har fatt en inblick av hur Chilenare lever.

Snart ar vi i Iquique

Arica, siempre ARICA (XV)

Vi råkade hoppa över en region efter Antofagastaregionen, eftersom det inte fanns några bussar från San Pedro till Iquique. Men det gick oväntat snabbt och lätt att hitta mina släktingar i Arica som vi nu bosatt oss hos.

San Pedro de Atacama är högst rekommenderat, men en gång Ariceña, alltid Ariceña. Jag är ju född i Arica så fråga inte mig om det är fint eller värt besöket. Men i kväll ska vi i vilket fall gå till min favvokusin Carolinas universitet och intervjua folk i universitetsbiblioteket. Pepp!

San Pedro

Jag och camila har sedan lordagen lamnat Antofagasta och Calama som vi spenderade en natt och en hel del tid tidigare idag ute i oknen. Vi hade tankt att ga ner i en gruva men de hade bara sadana turer pa vardagarna. Sa istallet ville vi besoka den odelagda staden som lag precis vid gruvorna. Det var stora staket med tagtrad runt om staden och nar vi gick fram till en vakt for att fraga om vi fick ga in och fota och fa lite intryck av staden sa fick vi bara ett nej. Det var for riskfyllt att ga in dar sa dem. Anledningen till att staden ligger ode ar for att de har gravt gruvor under staden och att det fanns en risk att staden kunde kollapsa. Det bor tydligen bara en person kvar dar nu. Sa efter lite strosande runt pa fel sidan staketet akte vi tillbaka till Calama for att ta bussen till San Pedro dar vi nu befinner oss pa 3000 meters hojd nagonting. Ska kolla upp det dar lite battre.

Sa de narmaste dagarna vantar fin omgivning, geysrar och forhoppningsvis massa bra foton. Sa lange vi slipper bli hojdsjuka sa ska vi klara av det har som planerat.

II, fortfarande i Antofagasta

Påfyllnad på Davids tidigare inlägg:

Jag och kollegan snubblar fram till bussen lite sådär lagom tjugo i tio idag morse (bussen ska gå tio). Vi frågar, eftersom vi ändå är på terminalen, när nästa buss till Antofagasta går och det visar sig att det är den bussen vi tänkte ta bara en bit till Chañaral som det så fint heter, och en klockan 16 som skulle vara framme halv ett på natten. Saken är biff, som det inte så fint heter, och jag och kollegan kastar oss på biljettförsäljaren och ber om att få byta biljetten till Antofagasta istället. Sex timmar längre bort.

Så istället för att åka en bit bort vid tiotiden och se havet, hamnade vi på en åttatimmarsbuss med platser nära toaletten. Det sistnämnda är kanske helt okej och fördelaktigt om man är sjuk, men inte särskilt trevligt om man får ett snack som man tycker verkar helt okej först, men sen knappt kan titta på, än mindre äta av när lukten kommer smygande. Jag tror inte jag behöver beskriva den något mindre.

Men nämnas bör väl att bussen hade rullat i nio timmar innan den kom fram till oss i Copiapó.

Nu har vi i vilket fall landat i Antofagasta där mammas och pappas chilenska Uddevallavänner bor. Alltså chilenare som nu bor i Chile men under en tid bodde i Uddevalla precis som mina föräldrar. De kom och hämtade vid stationen utan några vidare problem, vilket vi tyckte var schysst.

Under dessa åtta timmar lyckades jag med relativt stor portion introspektion trots odören som hotfullt närmade sig mina näsborrar, ganska mycket mot min vilja. Och jag skrev som en tok. Så nu kan äventyret i den här regionen börja.

En buss kommer lastat…

…med Camila och David. Buss buss och ater buss. Idag akte vi 8 timmar norr till Antofagasta. Det vi sag pa vagen var mest sand, sten och lite bruna buskar. Valdigt ode.

Vi befinner oss i II regionen och har lite planer att besoka en gruva och aka till San Pedro. Vi far se hur allt loser sig.

Jag ar somnig och ska sova. Sa kul blev det har inlagget. Aterkommer nar inspirationen flodar.

God natt.

III- Copiapó

Jag och min käre kollega David är i Copiapó nu. Det är en liten stad, ganska ordinär med ett plaza i centrum, colectivos som snurrar runt plazat, vardagligheter på rad. Inspirationen är kanske inte direkt på topp, men vi hoppas på nästa region. Idag var vi på Deco, intervjuade en påspackare, blev utkastade för att vi tog kort, fick tillstånd att ta fem(!) kort, gick in igen. Sen gick vi till Lider där vi fick tillstånd att intervjua men inte fota. Jag kunde jobba men inte David. Jag kan inte jobba såhär, det är två delar jobb och jag fattar inte att det inte lät honom fota inne i affären. Vi skulle inte sälja deras marknadshemligheter, vi skulle bara intervjua en påspackare. Chile alltså.

Imorgon blir det nästa region, Antofagastaregionen med geysrar, raukar, gigantiska stenskulpturer i form av en hand mitt i öknen. Det ser vi fram emot.

IV- COQUIMBO

Vi var och hälsade på min favoritmoster i Chillepin, en liten by med betoning på liten i gränslandet till Argentina. Det fanns ingen mobiltäckning och det skvallrades vilt om främlingarna som kommit till byn. Så liten var den. Så liten att folk sprang ut på gatan för att spana efter David när han gick förbi. Vi lagade mat, åkte till en piscofabrik, gick på astronomievents och pratade med evangelikerna som skrek på gator och torg. Det var på det stora hela en bra helg, förutom att jag var dundersjuk och sov en massa. Men enligt min moster sover alla mycket där, det var något med luften. Jag gissar på att man blir trött av att äta fem mål mat om dagen också.
Nu är vi i det som Lonely Planet kallar ”snoozy little Vicuña” och lever det goda livet, alltså surfar och letar information till vad som ska hända imorrn. Jag har stor tilltro till Montegrande där Gabriela Mistrals (en av de chilenska nobelpristagarna i litteratur’s) grav är och Piscofabriken här i Vicuña. Så bär det vidare till nästa region (III- Atacama) imorrn. Den ska vara den fjärde största, vilken besvikelse. Jag trodde den var störst bara för att inse att vi redan varit i den största (Magallanes).

GO WEEEST!

Hade vi gjort om vi hade lyssnat på pojkarna i Pet shop boys. Det gör vi inte.

Imorgon åker vi norrut. Mot öken, sand, olidlig värme och iskalla nätter. visst låter det härligt!?

Nej, men det ska bli väldigt kul att komma iväg igen enades både Camila och jag om nu ikväll när vi är klara med allt. Vi har tom gjort klart hela södern i Indesign och boken börjar få sin form. Såhär såg det ut tidigare idag när vi tänkte ut upplägget.

Nu ska jag sova. ska upp klockan fem. Hoppas jag får fem timmars sömn i alla fall.

Godnatt.