Påfyllnad på Davids tidigare inlägg:
Jag och kollegan snubblar fram till bussen lite sådär lagom tjugo i tio idag morse (bussen ska gå tio). Vi frågar, eftersom vi ändå är på terminalen, när nästa buss till Antofagasta går och det visar sig att det är den bussen vi tänkte ta bara en bit till Chañaral som det så fint heter, och en klockan 16 som skulle vara framme halv ett på natten. Saken är biff, som det inte så fint heter, och jag och kollegan kastar oss på biljettförsäljaren och ber om att få byta biljetten till Antofagasta istället. Sex timmar längre bort.
Så istället för att åka en bit bort vid tiotiden och se havet, hamnade vi på en åttatimmarsbuss med platser nära toaletten. Det sistnämnda är kanske helt okej och fördelaktigt om man är sjuk, men inte särskilt trevligt om man får ett snack som man tycker verkar helt okej först, men sen knappt kan titta på, än mindre äta av när lukten kommer smygande. Jag tror inte jag behöver beskriva den något mindre.
Men nämnas bör väl att bussen hade rullat i nio timmar innan den kom fram till oss i Copiapó.
Nu har vi i vilket fall landat i Antofagasta där mammas och pappas chilenska Uddevallavänner bor. Alltså chilenare som nu bor i Chile men under en tid bodde i Uddevalla precis som mina föräldrar. De kom och hämtade vid stationen utan några vidare problem, vilket vi tyckte var schysst.
Under dessa åtta timmar lyckades jag med relativt stor portion introspektion trots odören som hotfullt närmade sig mina näsborrar, ganska mycket mot min vilja. Och jag skrev som en tok. Så nu kan äventyret i den här regionen börja.
