Vi börjar bli klara, pingisbordet är fullt av kort, text, funderingar. Det känns både bra och… nej, mest bra. Det hela kanske är så surrealistiskt just för att vi kan lägga ut allt, alla de bra dikterna och alla de bra fotona bredvid varandra och inse att det här projektet var stort, det var mäktigt, och kanske framförallt så börjar vi bli klara nu. Sjukt surrealistiskt, jag hittar inte orden, jag har använt dem för mycket i femton regioner och fyra månader.
På lördag är det utställning, jag är nervös. Vi har valt ut en bild per region, och jag har översatt åtta dikter till spanska. Men jag vill ju att det ska bli riktigt bra. Fruktansvärt jättebra. Men det ska bli pepp i vilket fall. Lördag smäller det.
