Utställningsdags

Jag och David ska ha utställning på femton av bokens sidor, i vår hemstad Uddevalla. [insert applause here]
Vi är nervösa men eftersom det är som en slags förhandstitt på boken är vi också glada och KulturUngdom ska  betala tryckkostnaderna, vilket känns pepp.

Så: den 28 oktober på Uddevalla Stadsbibliotek är det vernissage för vår bok. Utställningen hänger framme till den 7 november. Be there or be fyrkantig!

Slutspurt

Vi börjar bli klara, pingisbordet är fullt av kort, text, funderingar. Det känns både bra och… nej, mest bra. Det hela kanske är så surrealistiskt just för att vi kan lägga ut allt, alla de bra dikterna och alla de bra fotona bredvid varandra och inse att det här projektet var stort, det var mäktigt, och kanske framförallt så börjar vi bli klara nu. Sjukt surrealistiskt, jag hittar inte orden, jag har använt dem för mycket i femton regioner och fyra månader.

På lördag är det utställning, jag är nervös. Vi har valt ut en bild per region, och jag har översatt åtta dikter till spanska. Men jag vill ju att det ska bli riktigt bra. Fruktansvärt jättebra. Men det ska bli pepp i vilket fall. Lördag smäller det.

Talca/Rancagua… igen

Vi behöver fler bilder. Så vi ska till Talca igen. Och sen till Rancagua. På två dagar. Jag som var så nöjd med att sitta still på en plats tog bussen till Maipú för att träffa släkten för första gången i år. De bor tre timmar bort men med allt resande har jag inte orkat. Det var fint så länge det varade men mina morföräldrar är gamla och gick och la sig tidigt. Välkommen billigt snabbt internethak med virus i Maipús utkanter.

 

Men vi är i vilket fall inte så sönderstressade än! Kan bero på att vi inte haft pingisbordsessionen än. Men efter det…

II, fortfarande i Antofagasta

Påfyllnad på Davids tidigare inlägg:

Jag och kollegan snubblar fram till bussen lite sådär lagom tjugo i tio idag morse (bussen ska gå tio). Vi frågar, eftersom vi ändå är på terminalen, när nästa buss till Antofagasta går och det visar sig att det är den bussen vi tänkte ta bara en bit till Chañaral som det så fint heter, och en klockan 16 som skulle vara framme halv ett på natten. Saken är biff, som det inte så fint heter, och jag och kollegan kastar oss på biljettförsäljaren och ber om att få byta biljetten till Antofagasta istället. Sex timmar längre bort.

Så istället för att åka en bit bort vid tiotiden och se havet, hamnade vi på en åttatimmarsbuss med platser nära toaletten. Det sistnämnda är kanske helt okej och fördelaktigt om man är sjuk, men inte särskilt trevligt om man får ett snack som man tycker verkar helt okej först, men sen knappt kan titta på, än mindre äta av när lukten kommer smygande. Jag tror inte jag behöver beskriva den något mindre.

Men nämnas bör väl att bussen hade rullat i nio timmar innan den kom fram till oss i Copiapó.

Nu har vi i vilket fall landat i Antofagasta där mammas och pappas chilenska Uddevallavänner bor. Alltså chilenare som nu bor i Chile men under en tid bodde i Uddevalla precis som mina föräldrar. De kom och hämtade vid stationen utan några vidare problem, vilket vi tyckte var schysst.

Under dessa åtta timmar lyckades jag med relativt stor portion introspektion trots odören som hotfullt närmade sig mina näsborrar, ganska mycket mot min vilja. Och jag skrev som en tok. Så nu kan äventyret i den här regionen börja.

III- Copiapó

Jag och min käre kollega David är i Copiapó nu. Det är en liten stad, ganska ordinär med ett plaza i centrum, colectivos som snurrar runt plazat, vardagligheter på rad. Inspirationen är kanske inte direkt på topp, men vi hoppas på nästa region. Idag var vi på Deco, intervjuade en påspackare, blev utkastade för att vi tog kort, fick tillstånd att ta fem(!) kort, gick in igen. Sen gick vi till Lider där vi fick tillstånd att intervjua men inte fota. Jag kunde jobba men inte David. Jag kan inte jobba såhär, det är två delar jobb och jag fattar inte att det inte lät honom fota inne i affären. Vi skulle inte sälja deras marknadshemligheter, vi skulle bara intervjua en påspackare. Chile alltså.

Imorgon blir det nästa region, Antofagastaregionen med geysrar, raukar, gigantiska stenskulpturer i form av en hand mitt i öknen. Det ser vi fram emot.

IV- COQUIMBO

Vi var och hälsade på min favoritmoster i Chillepin, en liten by med betoning på liten i gränslandet till Argentina. Det fanns ingen mobiltäckning och det skvallrades vilt om främlingarna som kommit till byn. Så liten var den. Så liten att folk sprang ut på gatan för att spana efter David när han gick förbi. Vi lagade mat, åkte till en piscofabrik, gick på astronomievents och pratade med evangelikerna som skrek på gator och torg. Det var på det stora hela en bra helg, förutom att jag var dundersjuk och sov en massa. Men enligt min moster sover alla mycket där, det var något med luften. Jag gissar på att man blir trött av att äta fem mål mat om dagen också.
Nu är vi i det som Lonely Planet kallar ”snoozy little Vicuña” och lever det goda livet, alltså surfar och letar information till vad som ska hända imorrn. Jag har stor tilltro till Montegrande där Gabriela Mistrals (en av de chilenska nobelpristagarna i litteratur’s) grav är och Piscofabriken här i Vicuña. Så bär det vidare till nästa region (III- Atacama) imorrn. Den ska vara den fjärde största, vilken besvikelse. Jag trodde den var störst bara för att inse att vi redan varit i den största (Magallanes).

Äntligen

Har persiennen dragits upp och in strilar någonslags ljus över mina dikter. Det har varit svårt att välja ut vad som borde och vad som inte borde vara med innan. Det kanske var för att det var så nyligen jag skrev dem, nu har jag lite mer perspektiv och kan därför börja stryka och lägga till lite hipp som happ. Dessutom har min kritikgrupp Daniel Andersson mejlat lite bra kritik att sätta tänderna i. Men jag har börjat ge upp tanken att översätta alla dikter till spanska, istället ska jag skriva nya. Do you wanna se me work? Stop by any time. Och bara med tanke på reportagen också har jag lite lätt skrivkramp. Den går snart över.  Ska bli spännande det här.

Hem ljuva hem, Valpo är goddamn vackert

Det blev dåligt uppdaterat i de senaste regionerna vilket jag och David ber djupt om ursäkt för, men det hela hade sin förklaring i mycket jobb och lite vardag. Från Valdivia åkte vi nattbuss till Concepción, bytte buss i ottan till Chillán, där barnen började skolan 5 mars. Väl i Chillán blev det organisatoriska problem med officiella dokument vi saknade. Som att vi går på skolan till exempel. Men det hela ordnade sig rätt bra och på onsdagen åkte vi vidare till Talca. Där våldgästade vi vår lärare Juan Diego i tre dagar för att sedan fly sista regionen innan Santiago och gå på födelsedagsfest. I ärlighetens namn hade vi ganska stor avsaknad av resfeber där mot slutet och den regionen är tillräckligt nära för att åka dit någon gång när vi vet vad vi ska göra där. Just nu är vi i vilket fall tillbaks i Valparaíso där vi ska redigera och ta det lugnt. En fin kombo, enligt mig själv.

Valdivia

I Valdivia ringer klockorna för fulla muggar. Det är bland det vackraste jag hört och obeskrivligt vackert. Så jag låter bli och njuter istället. David är och fotar så jag tar på mig bloggansvaret som inte alls känns det minsta tungt, kanske just med tanke på de fina dagarna vi haft det senaste, sol och bad och strand i Panguipulli. Vi var åtta allt som allt, sju svenskar och en tysk som våldgästade Vippans mamma i den finaste byn på den här sidan Chile. Vulkaner, sjön, björnbärspaj. Do I need to say anything more?

 Inatt går bussen till Concepción, och sen ska vi lagom fräscha vid fem-sexstrecket någonting ta oss till Chillan som vi inte riktigt vet hur långt bort det är, fota barn som börjar skolan och sen ta oss tillbaks till Concepción. Vad gör man inte för konsten?

Pangui!

Nu är vi i Panguipulli, där klassisen Vippans mamma bor. Det är störtfint här, sjukt varmt och stora vackra berg i bakgrunden, en lagom stor sjö i förgrunden. Vippans mamma Blanca har bott i Sverige i åtta år men flyttade hit för fem år sen. Och jag förstår varför hon trivs, det är något särskilt med fridfulla platser. Hennes hus är det sista innan stranden och innanför hennes murar sover hundarna på hög och katterna somnar i ens famn. Inte riktigt, men ungefär.

 Det enda som kanske känns lite konstigt är att Vippan inte är här. Men så får det vara.

 Igår hade vi en mapuchedag i regionen ovanför denna, med mapuchemuseum, mapuchelunch och prat med två mapucheindianer. Känner mig allmänt upplyst på mapuchefronten men också på chilenarfronten. Livet här är inte lätt någonstans. Vi fick lift utan att anstränga oss också; en man som kör lastbil mellan Argentina och Curarrehue (där vi var igår) gav oss lift till en liten sjö och tillbaks. Det intressanta var inte sjön utan det han hade att berätta. Om hans liv som bestod i att jobba 07-22 (07-17 på lördagarna) eftersom det var enda sättet att hålla tankarna upptagna åt motsatt håll (hans fru gick bort i cancer förra året i september). Sånt får jag ont i hjärtat av. Samtidigt som jag inser att det är människors liv ungefär överallt på jorden. Och då får jag desto mer ont i hjärtat. Det här är lika mycket en resa inuti som utanpå.