Jag och David ska ha utställning på femton av bokens sidor, i vår hemstad Uddevalla. [insert applause here]
Vi är nervösa men eftersom det är som en slags förhandstitt på boken är vi också glada och KulturUngdom ska  betala tryckkostnaderna, vilket känns pepp.

Så: den 28 oktober på Uddevalla Stadsbibliotek är det vernissage för vår bok. Utställningen hänger framme till den 7 november. Be there or be fyrkantig!

Vi börjar bli klara, pingisbordet är fullt av kort, text, funderingar. Det känns både bra och… nej, mest bra. Det hela kanske är så surrealistiskt just för att vi kan lägga ut allt, alla de bra dikterna och alla de bra fotona bredvid varandra och inse att det här projektet var stort, det var mäktigt, och kanske framförallt så börjar vi bli klara nu. Sjukt surrealistiskt, jag hittar inte orden, jag har använt dem för mycket i femton regioner och fyra månader.

På lördag är det utställning, jag är nervös. Vi har valt ut en bild per region, och jag har översatt åtta dikter till spanska. Men jag vill ju att det ska bli riktigt bra. Fruktansvärt jättebra. Men det ska bli pepp i vilket fall. Lördag smäller det.

Vi behöver fler bilder. Så vi ska till Talca igen. Och sen till Rancagua. På två dagar. Jag som var så nöjd med att sitta still på en plats tog bussen till Maipú för att träffa släkten för första gången i år. De bor tre timmar bort men med allt resande har jag inte orkat. Det var fint så länge det varade men mina morföräldrar är gamla och gick och la sig tidigt. Välkommen billigt snabbt internethak med virus i Maipús utkanter.

Men vi är i vilket fall inte så sönderstressade än! Kan bero på att vi inte haft pingisbordsessionen än. Men efter det…

Efter tre dagars redigerande så börjar jag bli klar. Jag börjar också upptäcka att jag inte alls är nöjd med mina bilder. Jag visste innan att det inte alls kändes lika bra som med södra delen men nu känns det inte alls så bra. Föhoppningsvis hinner det ändra sig när vi pusslar ihop dikter med foton å sådär. Men a.. Här är iaf några bilder.

..liftat och åkt taxi, bil, buss, båt och tåg. Rakt igenom världens längsta land. Ganska uppfinningsrikt skulle jag vilja säga. Sug på den Doktor Alban! Inga 10 små moppepojkar här inte.

Vi kom fram i Valparaíso i förrgår kväll efter en 27 timmar lång bussresa från Iquique (ganska svårt att stava rätt). En resa fylld med ingenting. Jodå, någonting var det väl. Mest musiklyssnande från min sida. Ända tills batterierna tog slut från min pappas mp3spelare. MEN!!! Så hände det som ingen trodde skulle hända. De sätter på en ”Best of VS” -filmer. Det förhöjde intrycket av resan en aning.
Första filmen var Alien VS Predator dubbad på spanska. Man kan väl säga att det inte gjorde så mycket för det är inte direkt manuset och dialogen som är filmens starka sida. Fast, vad har filmen för stark sida? Den har nog ingen alls när jag tänker efter… men det var en och en halv timme frän action.
Andra filmen kan ha varit höjdpunkten. Boa VS Phyton hade allt man kunde förvänta sig. Fräna vapen, två bamseormar, en romans, nakna tjejer, några tjuvjägare, bovar, och såklart klyschiga kommentarer staplade på varandra som det vore världens högsta pannkakstårta utan slut. Filmen var verkligen underhållande på sitt sätt och man skrattade till ganska många gånger. Jag undrar vad filmmakarna ville ha för reaktioner på den filmen.
Och den sista filmen var såklart… Freddy VS Jason Där Jason tillslut blir nedsövd av några ungdommar och fightas med Freddy i sömnen.

Jag hade sett två av filmerna tidigare och hade antagligen lovat mig själv att aldrig se dem igen efteråt men nu har jag sett dem för andra gången. Aldrig mer!

Nog om bussresan, kort och gått så kan man säga att den var lång och tråkig. Det är skönt att slippa sånna resor framöver. Jag satt hela dagen igår och redigerade bilder, det gör jag även idag. Men nu tog jag mig en paus och bloggar lite. Jag tänkte bjuda på lite bilder lite senare så sit tight.

Yes yes yo. Nu sitter jag och bloggar fran ett varmt Iquiqe. Efter allt gardagens jobb sa slappade jag och Camila lite pa stranden. Vi behover det tror jag. Vi pratade om att vi egentligen inte har haft en enda ledig dag sedan vi reste.

Har i Iquiqe har vi besokt tva kyrkor. vet inte ifall jag kan avsloja sa mycket mer men det var ganska maffigt idag i en stor katedral. Jag gillar stamningen i kyrkor, den blir sa ihopslutande pa nagot satt. Frant!

Om fyra och en halv timma sitter jag och Camila pa en buss pavag hem till Valparaiso. 24 timmar ska den ta. Jag tror vi ska fixa den resan ocksa. Men forst ska vi handla lite resesnacks. yeay!

Om tva timmar sa aker jag och cama till Iquique. Vi har alltsa bara en region kvar har i norr. Sa snart ar vi tillbaka i Valparaiso. Det kanns bra.  Samtidigt nar man tanker pa vilken resa vi har gjort sa ar det svart att forsta nar man kollar  pa  en karta over Chile att vi verkligen har rest  fran  Punta Arenas  till Arica.  Det ar  helt sjukt egentligen.  Vem kommer pa en san har idé? Jo Camila kommer pa en san idé. Galet.

Nu ska jag ata lite mat. Vi ar hos Camilas slakt som ar jattesnalla. Vi har blivit bemotta av alla mojliga rara manniskor har. Det ar kul. Och jag har fatt en inblick av hur Chilenare lever.

Snart ar vi i Iquique

Vi råkade hoppa över en region efter Antofagastaregionen, eftersom det inte fanns några bussar från San Pedro till Iquique. Men det gick oväntat snabbt och lätt att hitta mina släktingar i Arica som vi nu bosatt oss hos.

San Pedro de Atacama är högst rekommenderat, men en gång Ariceña, alltid Ariceña. Jag är ju född i Arica så fråga inte mig om det är fint eller värt besöket. Men i kväll ska vi i vilket fall gå till min favvokusin Carolinas universitet och intervjua folk i universitetsbiblioteket. Pepp!

Jag och camila har sedan lordagen lamnat Antofagasta och Calama som vi spenderade en natt och en hel del tid tidigare idag ute i oknen. Vi hade tankt att ga ner i en gruva men de hade bara sadana turer pa vardagarna. Sa istallet ville vi besoka den odelagda staden som lag precis vid gruvorna. Det var stora staket med tagtrad runt om staden och nar vi gick fram till en vakt for att fraga om vi fick ga in och fota och fa lite intryck av staden sa fick vi bara ett nej. Det var for riskfyllt att ga in dar sa dem. Anledningen till att staden ligger ode ar for att de har gravt gruvor under staden och att det fanns en risk att staden kunde kollapsa. Det bor tydligen bara en person kvar dar nu. Sa efter lite strosande runt pa fel sidan staketet akte vi tillbaka till Calama for att ta bussen till San Pedro dar vi nu befinner oss pa 3000 meters hojd nagonting. Ska kolla upp det dar lite battre.

Sa de narmaste dagarna vantar fin omgivning, geysrar och forhoppningsvis massa bra foton. Sa lange vi slipper bli hojdsjuka sa ska vi klara av det har som planerat.

Påfyllnad på Davids tidigare inlägg:

Jag och kollegan snubblar fram till bussen lite sådär lagom tjugo i tio idag morse (bussen ska gå tio). Vi frågar, eftersom vi ändå är på terminalen, när nästa buss till Antofagasta går och det visar sig att det är den bussen vi tänkte ta bara en bit till Chañaral som det så fint heter, och en klockan 16 som skulle vara framme halv ett på natten. Saken är biff, som det inte så fint heter, och jag och kollegan kastar oss på biljettförsäljaren och ber om att få byta biljetten till Antofagasta istället. Sex timmar längre bort.

Så istället för att åka en bit bort vid tiotiden och se havet, hamnade vi på en åttatimmarsbuss med platser nära toaletten. Det sistnämnda är kanske helt okej och fördelaktigt om man är sjuk, men inte särskilt trevligt om man får ett snack som man tycker verkar helt okej först, men sen knappt kan titta på, än mindre äta av när lukten kommer smygande. Jag tror inte jag behöver beskriva den något mindre.

Men nämnas bör väl att bussen hade rullat i nio timmar innan den kom fram till oss i Copiapó.

Nu har vi i vilket fall landat i Antofagasta där mammas och pappas chilenska Uddevallavänner bor. Alltså chilenare som nu bor i Chile men under en tid bodde i Uddevalla precis som mina föräldrar. De kom och hämtade vid stationen utan några vidare problem, vilket vi tyckte var schysst.

Under dessa åtta timmar lyckades jag med relativt stor portion introspektion trots odören som hotfullt närmade sig mina näsborrar, ganska mycket mot min vilja. Och jag skrev som en tok. Så nu kan äventyret i den här regionen börja.